Lars Hansare
Påfågelöga
roman

ISBN 978-91-637-6400-4
© Lars Hansare 2014
Omslag: Jane Hansare
Sättning: Grim förlag
Seniorica
Pl 6250, 263 91 Höganäs
5
Påfågelöga,
världens skönhet ryms inom dig
6
Alla personer och händelser i denna bok är uppdiktade och
historien är i sin helhet ett resultat av min fantasi. All
eventuell liknelse med namn på levande eller döda personer
är rena tillfälligheter.
Lars Hansare

Första boken
Alla vägar bär till Lund

Patrik Falk slog på ljuset och körde ut från farmen.
Klockan på instrumentpanelen konstaterade
utan att blinka att han hade arbetat över, igen.
Den afrikanska natten lät inte vänta på sig. De blåskimrande
siffrorna tickade med sin eviga rytm, 18.27.14,
18.27.15 … Inte för att han hade stämpelklocka så här
ute på landet, men han försökte ändå organisera sig i
rimliga arbetspass. Men det var svårt. Risken fanns alltid
att det ständiga behovet av hans tjänster skulle binda
honom i projektet dygnet runt, sju dagar i veckan.
Den senaste veckan hade varit extra mödosam och han
kände sig trött, lite sliten. Vid sidan om klockan stod
skrivet 01.12.13. Det var torsdag här som i Lund. Det
nya året var snart två veckor gammalt.
*
Jordbrukskooperativet Mbazi, där Patrik Falk hade sin
tjänst, låg några timmars bilväg söder om Kigali, huvudstaden
i Rwanda, som i sin tur låg drygt tjugo svenska
mil söder om ekvatorn. I tropikerna var avståndet mellan
dag och natt en halvtimme. Vinter i Rwanda eller
sommar i Rwanda, det kunde i stort sett gå på ett ut.
Patrik satte sig tillrätta, sträckte på sig och knäppte
på radion, 98,6 MHz, RADIO FREE KIGALI. Han
kände igen melodin. Det var bara några dagar sedan
han hade hört samma spår. Mbazi låg i en kristen del
av Rwanda. Där hade man firat trettonhelgen och även
om religionen bara låg som en tunn slöja över samhället
så uppmärksammades vissa kristna helger, en del mer,
en del mindre. Men som Patrik sagt till sig själv många
gånger, det var nog snarare en ursäkt för att fira än en
respekt för kristna ideal. Trettondagsafton hade varit en
lördagskväll som även i vanliga veckor var en bra ursäkt
för fest.
På byfesten som var trevligt arrangerad av Laurent
Mutabazi och hans byråd blev han sittande bredvid
en ung kvinna som han stött på några gånger tidigare.
Hon talade engelska praktiskt taget utan brytning. Patrik
uppmärksammade det och komplimenterade henne
och kvinnan förklarade blygt och med nedslaget huvud
att hennes farföräldrar skickat henne på utbildning
i England. Hon arbetade nu som operationssköterska
på sjukhuset i en grannstad. Patrik gissade att hon möjligen
kunde vara i tjugofemårsåldern. Han log för sig
själv. Svenska flickor kunde rodna när man uppmärksammade
deras företräden. Men i den här kvinnans
varmbruna hy kunde inga sådana tecken skönjas. Istället
reagerade Patrik på att hon var så vacker. Han presenterade
sig, Patrik Falk from Sweden, och hon svarade
Miriam Umotoni.
Det bjöds på helstekta lamm, sötpotatis och kassava.
Oset från grillarna spred sig över sällskapet som bänkat
sig på torget. De drack det lokala ölet Primus och de
kulörta lyktorna hängde på klykor man pålat ner i den
hårt stampade jorden. Från bakgrunden hördes det envisa
brummandet från en dieselgenerator och på CD’n,
som stod på ett upp och nervänt oljefat, hade kvällens
DJ lagt ett spår av en för Patrik okänd rappare.
Men nu var Patrik på väg hem, hem till Ruhashya och
det lilla bekväma huset som biståndsorganisationen
ställt till hans förfogande. Han viftade irriterat bort en
envis fluga som satt sig på hans kind. Han kliade sig i
ögonvrån. Tio timmar på dammiga fält och under den
stekande solen hade tagit ut sig rätt. Jag ska ta mig en
dusch och sedan gå och lägga mig tidigt och läsa, tänkte
Patrik när han närmade sig korsningen till den större
vägen som skulle leda honom till byn. På hans nattduksbord
väntade John le Carrés The Constant Gardener
eller Den Trägne Odlaren som den svenska titeln löd. En
spännande historia som också utspelade sig i Afrika.
Bakom honom hade det dykt upp en annan bil och
dess lampor följde honom tätt efter på den slingriga vägen.
Alldeles för tätt, tyckte Patrik.
Ljusen från de två bilarna lekte i den täta grönskan.
Bakom en skarp krök avslöjar helljuset från Patriks Toyota
att en fullvuxen buffelhane står mitt i vägen.
*
Innan Patrik Falk slår upp ögonen kan han förnimma,
som i en dröm, ett väsande rytmiskt ljud. Han vaknar
sakta upp, han är inte hemma, var är han? Han ligger på
rygg, fjättrad, kan inte röra sig. Med blicken följer han
några slangar upp till droppflaskor. En ledning går till
en låda som är placerad på en hylla. I ett rektangulärt
fönster ritas ett taggigt mönster upp. Han förnimmer att
12
taggarna synkroniseras med det rytmiska ljudet. Rummet
är ljust, väggarna är målade i en gulgrön nyans.
Med möda kan han vrida på huvudet. Ljuset silas in i
rummet från ett fönster som sitter högt upp på väggen.
Som i ett dis kan han se ett lövverk trädkronor, kanske
en paraplyakacia. Sakta kryper minnen fram. Fragment
av ljusskenet, kraschen, smärtan, skriken. Vad hade hänt?
Han hade varit på väg hem från farmen utanför Mbazi
till huset han bott i sedan han kom ner till Rwanda
igen för sitt fjärde kontrakt, för ytterligare sex månader
i detta vackra land med sin mörka historia. Han hade
avslutat dagens arbete på farmen med ett möte. Etienne
Ndori, förmannen på farmen, några av kvinnorna och
han själv hade gått igenom ett nytt odlingsprojekt. Tidigare
på dagen hade han hunnit med ett besök på flickskolan,
hans ögonsten. Han hade stigit upp i sin Toyota
Land Cruiser för att trött, men nöjd med dagen köra de
sju kilometrarna till sitt hus. Men vad har hänt, hans
fundering landar i ett svart tomrum, en gardin hade
dragits för han minne. Det var bara just fragment, ljuden,
det blinkande ljuset och skriken och förnimmelsen
av en stickande doft som trängde sig igenom den täta
svarta väven. Han blundar, försökte förtvivlat kravla
sig upp till ett medvetande.
Var är han?
Han var i Rwanda, de tusen bergens land, de vackra,
stolta människornas land, landet som blivit Patriks andra
hemland. Landet som så mirakulöst rest sig i spillrorna av
det hemska folkmordet knappt tjugo år tidigare och som
behövde allt bistånd man möjligen kunde uppbringa. Ett

land som tagit över rollen som hans hemland. Han hade
börjat fundera på att försöka stanna när kontraktet skulle
löpa ut. Det var oklart om det skulle förnyas och det var i
högsta grad osäkert om det skulle vara möjligt för honom
att stanna. I den Rwandiska administrationen var man
kluven. Nationell stolthet stod i kontrast till ett omättligt
biståndsbehov. Den svenska biståndsorganisationen han
arbetade för hade lite förtäckt låtit honom förstå att man
nog skulle dra ner på sitt engagemang i landet under
kommande år och då per automatik kalla hem flertalet
av de experter som var stationerade i Kigali med omnejd.
Men, Patrik Falk hade ett flertal gånger försökt påpeka i
samtal och rapporter att man nu mer än någonsin måste
vara långsiktig. Han hade bara de senaste månaderna
fått så många bevis för att projekten han var ansvarig för
var framgångsrika och att allt nu bara behövde stabiliseras
och finna sin form för att uppnå långsiktighet.
Tankarna vandrar fram och åter. Nu, när han inser
att han ligger i en sjuksäng, oförmögen att röra sig kanske
det ändå måste bli ett slut på att ge bistånd, det är
möjligen han som måste få bistånd.
En envis huvudvärk bultar, som om någon slog på
ett tomt bensinfat med en kassavarot. Det rytmiska ljudet
från danserna på byfesten.
Patrik vrider tillbaka sitt huvud och låter på nytt
blicken vandra, denna gång från en droppflaska ner till
kanylen som sitter i hans vänstra armveck. Hans högra
är omöjligt att nå. Den är väl inbäddat i gips. Patrik granskar
kanylen och minnet vandrade säkert tio år tillbaka
i tiden. Hans pappa Gunnar Falk, hade från sitt företag

på Cypern sålt kanyler till Rwanda, säkert inte bara kanyler.
Det var på Patriks första mission till Rwanda han
konfronterats med sin pappas affärsintressen
i landet.
Trots att han var säker på att det fanns vapen i Gunnar
Falks leveranser fann han aldrig bevis som kunde binda
honom vid den fasansfulla illegitima vapenhandeln.
De redan tidigare spända relationerna mellan far och
son hade dock fått sig en rejäl törn.
En känsla av rädsla sveper in honom i ett töcken.
Han somnar in, lugnad av morfinet.
Plötsligt rycktes dörren till rummet upp, Patrik vaknade
till och tre människor med synbar brådska steg in
i rummet. Tre människor i vita rockar, en man och två
kvinnor.
De talade lågmält sinsemellan, en av kvinnorna gick
fram till Patrik, böjde sig över honom och viskade med
tvekan i rösten som om hon inte förväntade sig något
svar.
– Mister Falk.
Patrik såg upp, mötte hennes blick. Hon tittade ner
på honom, avvaktade.
Patrik svarade utan kraft i rösten.
– Ja, varför är jag här?
– Ni har varit med om en olycka och är på sjukhuset
i Huye. Era skador är inte allvarliga, men ni har förlorat
mycket blod från ett sår i benet. Er högra arm är bruten
strax under armbågen. Jag heter Miriam Umotoni och
är sköterska här och jag ska hjälpa er, Doktor Kaberuka
tror att ni kan få lämna sjukhuset om någon vecka eller
så. Ni får räkna med någon månads konvalescens. Men
15
försök sova nu så kommer jag igen med lite mat om ett
tag.
Miriam Umotoni reste sig, rättade till sin sköterskeuniform,
torkade honom i pannan med en servett, gav
honom ett leende och tillade.
– Kanske ni minns att vi sågs för bara en vecka sedan.
Patriks minne var inte i bästa form och han tittade
upp med en frågande min.
– Jag heter som jag sa Miriam och vi satt vid samma
bord på byfesten, i byn där ni arbetar.
Som en ljuv viskning kopplar Patrik Falk ihop leendet
från den unga kvinnan i sin vita uniform med en
annan ung kvinna i en vacker, färgglad, gröngul sariliknande
kreation och en turban i samma färgställning.
– Men, vad har hänt? Jag minns ingenting om någon
olycka.
Miriam Umotoni väntade några sekunder med att
svara, fattade sedan mod och sa.
– Ni har varit med om en olycka och polisen vill gärna
tala med er, men jag vill vara säker på att ni orkar
med ett samtal innan jag släpper in dem. De kan vara
ganska råbarkade. Jag vill helst vänta tills i morgon.
– När är det morgon?
Patrik hade helt förlorat orientering i tid.
– Nu är det eftermiddag, ni har sovit i snart arton
timmar. Enligt journalen kom ni till oss vid sju tiden i
går kväll. Några omtänksamma bybor körde er hit. Ni
verkade alltför klen för att föras till Kigali, så ni kom
till oss här i Huye. Kliniken var nästan avfolkad, men
några var kvar som, om än lite primitivt, kunde ta hand
16
om er. Men jag tror att jag vill avvakta med besök till i
morgon förmiddag. Ni står på smärtstillande och det
är nog säkrast med tanke på era skador. En lång natts
sömn är vad ni behöver nu. Medicinskt är ni utom all
fara.

Baksida

De små, ofta omedvetna, valen i en människas
liv får ofta stora konsekvenser. Som kaosteorin
beskriver hur en fjärils vingslag i Amazonas kan skapa
en orkan i en annan del av världen. Vad hade hänt om vi
tagit till vänster istället för till höger i korsningen, eller om vi startat
resan en kvart tidigare eller senare?
Om Patrik inte mött en oxe på en afrikansk byväg eller om Helena
inte snavat på en odalman från de djupa skogarna?
Påfågelöga berättar om tillfälligheter som varit avgörande för
åtrå, passion och kärlek, om hur verkligheten vandrat bortom
konvenanser och konventioner. Sånt gör man inte? Det gör man
visst, även om pensionerna betalats ut sedan länge och om en
blandning av vitt och svart inte blir grått utan ljusblått.
Påfågelöga är sista delen i trilogin om Gunnar Falk och hans familj.
9 789163 764004
ISBN 978-91-637-6400-4